Det var den 17: e september. Nervositeten pulserade genom hela kroppen. Från tårna, upp till hårsäckarna längst fram i luggen. Svetten pärlade sig pannan.

 

Jag satt i bilen på väg hem till min mamma. Där min mamma, min gravida ex-flickvän Zandra och mitt barn, som då låg i hennes mage, väntade på mig. Minuterna var som timmar. Varje sekund kändes som en evighet. Jag ville bara komma fram.

 Jag kom hem till min mamma och där, i sängen ligger mitt ex med sin stora, men underbart vackra mage i vädret. Hon var svettig och jag såg hur ont hon hade.

 

Jag hjälpte henne ut till bilen och mamma körde oss till sjukhuset. Klockan var nu 19:00.

Vi blev mottagna av en helt underbar sköterska. Hon tog oss till ett rum. Där dom kopplade på olika apparater för att se hur fort barnets puls och hjärta slog. En halvtimme senare började krystvärkarna och jag, var nog minst lika rädd som Zandra.

 

Klockan var nu 21:00. Jag kände hur mitt hjärta slog fortare och fortare och paniken växte mer och mer. Tanken av att inte kunna hjälpa Zandra mer än att stötta henne gjorde att jag kände mig mer hjälplös än någonsin.

 

Klockan var nu 22.45. Värkarna blev värre och värre. Zandra skrek av smärta, och jag, mor hennes vilja försökte övertala henne om att ta smärtstillande men utan att lyckas. Han skrek mer och mer och nu hade hon öppnat sig helt.

 

Klockan var nu 23:20 och allt i rummet började snurra. Zandra skrek, sköterskorna rusade fram och tillbaka i rummet. Jag ställde mig i fönstret och tittade ut över min hemstad och funderade en kort minut. ”Jag ska bli pappa” Först nu blev allting så verkligt. Från en vilsen pojke på femton år till en ung pappa på bara en kort stund. Nu börjar allvaret.

 

Klockan var nu 23:34 och jag ser mitt barn huvud. För förstå gången skulle jag se mitt barn. 23:36 kom hon ut. Det vackraste jag skådat. Min dotter, min lilla ängel. Ljuset i mitt liv. Daizy Ängla Majken Sandberg. Lyckan i mitt liv.